”Det amerikanska beslutet att dra sig ur UNRWA lämnar flera miljoner palestinska flyktingar utan skolor och grundläggande välfärd”, skrev Sveriges utrikesminister Margot Wallström på Twitter igår. ”Detta är djupt oroande och riskerar ytterligare spänningar i en konflikthärjad region. Världssamfundet, inklusive EU-länder, måste snarast hitta ytterligare finansiering.”

Wallströms tweet var en reaktion på att USA:s utrikesdepartement i ett pressmeddelande i fredags slog i ytterligare en spik i UNRWA:s kista genom att förklara att man med omedelbar verkan kommer att upphöra att bidra till dess budget. (UNRWA är det FN-organ som upprättades 1949 för att bistå palestinska flyktingar med utbildning och sjukvård.) USA har i årtionden axlat en tredjedel av UNRWA:s driftskostnader, vilket den nuvarande administrationen anser vara oskäligt. Detta förklarade man redan i januari, när man frånhöll motsvarande omkring 550 miljoner kronor från ett planerat delanslag på motsvarande över 1.1 miljarder kronor till UNRWA. Trots att världssamfundet alltså har haft åtta månader på sig att förmå andra bidragsgivare att öka sina budgetanslag har bara ett fåtal länder, däribland Sverige, visat intresse av att hålla UNRWA:s verksamhet flytande. Många andra länder säger sig vilja ha UNRWA kvar – så länge de inte själva behöver stå för notan.

Bortsett från detta konstaterade USA:s utrikesdepartement i fredagens pressmeddelande att UNRWA:s grundläggande affärsmodell ”helt enkelt är ohållbar och har befunnit sig i krisläge i många år”. Det finns nämligen 59 palestinska flyktingläger i Mellanöstern – trots att det krig som skapade dessa flyktingar utkämpades för 70 år sedan. Även när dessa flyktingar har fått medborgarskap i andra länder, exempelvis Jordanien, har UNRWA fortsatt att betrakta dem, och deras barn och barnbarn, som ”palestinska flyktingar”. I Libanon, där palestinier förvägras medborgarskap och därmed också arbetstillstånd, har hundratusentals människor fötts och levt hela sina liv i påtvingat flyktingskap och påtvingat beroende av UNRWA:s humanitära stöd. Det ända sättet för dem att ta sig ur sin hopplösa situation vore om staten Israel upphörde att existera, en förhoppning som Israel konsekvent har vägrat att infria.

Det är alltså denna djupt dysfuktionella situation som USA nu slutligen beslutat sig för att inte längre bidra till, och som Margot Wallström till varje pris vill behålla. Wallströms omsorg om de palestinska flyktingarna ger förstås sken av osjälvisk humanism, men det den i praktiken innebär är ett förevigande av ett flyktingproblem som förmodligen skulle ha lösts innan ens Wallström föddes om det inte hade varit för just UNRWA. FN-organet må ursprungligen ha skapats för att bistå verkliga flyktingar, men ingen sansad bedömare kan idag med hedern i behåll förneka att UNRWA genom sin blotta existens utgör ett hinder för miljontals människor att leva normala, drägliga liv. UNRWA:s existens skapar även incitament för den fruktansvärt osmakliga förhoppningen att staten Israel så småningom kommer att upphöra att existera – det är ju först då som flyktingarnas elände kommer att upphöra.

Som alltid när Margot Wallström tar ställning i frågor som på ett eller annat sätt berör Israel står vi nu inför två alternativ: antingen förstår hon exakt hur det ligger till, men väljer medvetet att ändå driva en linje som förevigar ett problem som går att lösa, enbart för att vinna politiska poäng. Eller också förstår hon inte alls, och driver alltså denna ohållbara linje för att hon har låtit sig övertygas av sin egen förljugna snällhetsretorik. Det är svårt att säga vilket av alternativen som är värst.

Paul Widen

Jerusalem