De senaste månaderna har det ekumeniska följeslagarprogrammet EAPPI fått utstå skarp kritik från flera olika håll med anledning av organisationens påstått bristande opartiskhet i konflikten mellan Israel och palestinierna. En tongivande röst har varit den kristdemokratiske riksdagsledamoten Lars Adaktusson, som både i Riksdagen och i en debattartikel i Dagen har försökt rikta strålkastarljuset mot problemet. Den 5 mars skrev sedan Jennifer Hegarty en debattartikel i Dagen i vilken hon beskrev sina upplevelser under den förberedande utbildningen för deltagarna i det ekumeniska följeslagarprogrammet EAPPI, upplevelser som gjorde att hon drog slutsaten att ”programmets struktur förutsätter partiskhet vilket omöjliggör en opartisk rapportering” och valde att hoppa av. Kritiken fick därefter medhåll från Aron Verständig, ordförande i det Judiska centralrådet i Sverige, som delvis med hänvisning till Hegartys debattartikel skrev ett öppet brev till EAPPI:s huvudman Sveriges kristna råd (SKR) i vilken han uttryckte Judiska centralrådets oro över att rent antisemitiska inslag kan ingå i följeslagarprogrammet. Israels sverigeambassadör Ilan Ben-Dov hänvisade också till Hegartys debattartikel när han sedan gav sig in i debatten och anklagade Svenska kyrkan för att vara israelfientlig.

Svenska kyrkan, SKR och EAPPI har naturligtvis inte tagit kritiken stillatigande. Adaktusson fick omedelbart mothugg från fem före detta ledamöter i SKR:s styrgrupp för följeslagarprogrammet, som anklagade honom för att ”brista i saklighet” och utmanade honom att producera ett enda konkret exempel på de problem han syftar på. Thomas Strömberg och Jonas Thorängen, samordnare respektive koordinator för EAPPI, konstaterade sedan att ”följeslagarprogrammet är opartiskt” och avfärdade Hegartys kritik utan att bemöta den, för att sedan uttrycka nyfikenhet över vad Adaktusson grundade sin kritik på. Kritiken från Ilan Ben-Dov tillbakavisades i sin tur av Wanja Lundby-Wedin och Daniel Tisell från kyrkostyrelsen, som också avfärdade Hegartys kritik utan att bemöta den, för att sedan beklaga sig över att Ben-Dov inte ger några konkreta exempel för att underbygga sin kritik. Den enda antydan till självkritik som har kunnat skönjas har kommit från Karin Wiborn, generalsekreterare för SKR, som sade sig vara ”djupt ledsen” efter att ha tagit del av Judiska centralrådets kritik, och som därför bad att få veta (wait… wait for it…) ”vilka uppgifter Judiska Centralrådet fått del av och som är grunden för den oron”.

Eftersom jag själv var volontär på Svenska teologiska institutet (STI) i Jerusalem läsåret 2005-06 och då på nära håll fick höra hur snacket gick, både bland EAPPI:s följeslagare och bland Svenska kyrkans representanter i stort, tänkte jag därför ge några konkreta exempel på EAPPI:s och Svenska kyrkans ”bristande objektivitet” som jag då blev vittne till. Det första konkreta exemplet på renodlad antisemitism som jag fick uppleva kom bara några dagar efter att jag hade landat, då jag hörde en präst med en högt uppsatt position inom Svenska kyrkan säga att ”judarna har tjänat på Förintelsen”. Denna ståndpunkt uttryckte han helt öppet inför mig och två andra personer, en journalist och en chef för en biståndsorganisation, som råkade sitta vid samma bord under förmiddagskaffet. Märkligt nog (eller kanske inte) var det bara jag som opponerade mig mot detta påstående. Prästen började då le försonligt och svamla om att jag hade missförstått honom och på typiskt svenskt vis slätades det hela över. Men det var naturligtvis inget missförstånd: prästen hade gett uttryck för en otvetydigt antisemitisk ståndpunkt och kände sig bevisligen så självsäkert berättigad i sitt judehat att han uttryckte denna åsikt helt öppet på STI under förmiddagskaffet.

STI:s dörr stod alltid öppen för EAPPI:s deltagare och koordinatörer, som i vissa fall även bodde på institutet. Det första exemplet på israelfientliga fördomar som jag hörde uttryckas från någon av dem var, i jämförelse med händelsen ovan, ganska banalt: när en följeslagare hörde att jag studerade vid Hebrew University fräste hon indignerat, ”Jaså hebreiska universitetet, ja där får väl inga palestinier studera, förmodar jag”. Hon blev då informerad om att omkring 10% av studenterna är araber. Givetvis blev följeslagaren i fråga inte gladare för det.

Denna attityd var, som jag ganska snart förstod, typisk för många bland både EAPPI:s och Svenska kyrkans folk i Jerusalem: allt som hade med Israel att göra var antingen ointressant, föraktligt eller rentav brottsligt. Ett olivträd i en rondell i västra Jerusalem? Förmodligen stulet från palestinier på Västbanken. Det hebreiska språket? Hårt, onyanserat, uttryckslöst och fult. Även om den här typen av israelfientlighet givietvis inte uttrycktes av alla som rörde sig på STI hände det i princip aldrig att någon uttryckte sig reservationslöst positivt om Israel. Hade man inget negativt att säga sa man alltså, med ett försvinnande litet antal undantag, inget alls.

Den slentrianmässiga israelfientligheten höll sig emellertid inte bara på denna jämförelsevis rationella nivå, utan översvämmade då och då i irrationellt hat och ren antisemitism. I slutet av december 2005 besökte jag, en följeslagare och två andra svenskar (varav en var anställd på STI) en palestinsk familj i Beit Jala på Västbanken. På vägen tillbaka, alldeles innan vi kom fram till STI, såg vi en ung ultraortodox man stå och lifta i ett gathörn. ”Tror du att vi tänker plocka upp dig eller, ditt äckel?” utbrast plötsligt följeslagaren. Jag konfronterade henne omedelbart: ”Vad sa du?!” – ”Ja, jag vet… Jag blir bara så…” hasplade hon ur sig i försvar. De andra två svenskarna i bilen sa ingenting och eftersom vi då redan hade kommit fram till STI tog vi hastigt och ansträngt farväl av varandra. När jag senare frågade den STI-anställda som hade varit med i bilen vad hon ansåg om händelsen sa hon bara, ”Jag vet inte. Det var onödigt”. Det var alltså inte alarmerande att en person i vår närmaste omgivning härbärgerade ett så intensivt hat mot Israel att bara åsynen av en tydligt identifierbar jude utlöste ett verbalt antisemitiskt angrepp. Det var bara ”onödigt”.

Det som var mer skrämmande än att den här sortens åsikter överhuvudtaget existerade var att personerna som hyste dem av allt att döma inte upplevde det som problematiskt att uttrycka dem öppet på STI. De förutsatte alltså att alla som hörde höll med, eller åtminstone inte hyste några starkare invändningar, och blev därför genuint förvånade när de fick mothugg: – Jaså, jaha, är det fel att påstå att judelobbyn styr USA? Där ser man… – Israel är en bankrutt apartheidstat som snart kommer att upphöra att existera… Va, håller du inte med?

I en av de många debattartiklarna som har skrivits i Dagen påstår undertecknarna att de strävar efter ”en rättvis fred”. Visst låter det vackert? Jag har dock själv hört en av undertecknarna av just denna artikel ta den palestinska terroristorganisationen Hamas i försvar och påstå att Hamas tunnelinfiltration in på israeliskt territorium den 25 juni 2006 och kidnappningen av soldaten Gilad Shalit var en legitim krigshandling. Det låter inte lika vackert, eller hur? På samma sätt gömmer sig Wanja Lundby-Wedin bakom sitt påstående att ”folkrätten är vår grund”, ett påstående som ingen har ifrågasatt men som effektivt avleder uppmärksamheten från följeslagare som kallar judar för äckel och präster som tycker att judarna har tjänat på Förintelsen. Problemet är alltså inte ”den rättvisa freden”, ”folkrätten” eller någon annan saklig kritik mot Israel; problemet är det irrationella hat mot Israel och den fysiska aversion mot judar som förfärande ofta existerar bakom denna fagra retorik och som man upptäcker om man bara skrapar lite på ytan.

Och det är här det stora mysteriet ligger. Om jag under ett år på STI, genom att bara lyssna mer än jag pratade, kunde bli vittne till det jag beskriver ovan (och naturligtvis betydligt – betydligt – mer därtill), hur kan då detta totalt ha undgått kyrkorådets första vice ordförande Wanja Lundby-Wedin och SKR:s generalsekreterare Karin Wiborn? Hur kan de på fullt allvar hävda att Svenska kyrkan, SKR och EAPPI är opartiska? Det finns bara två alternativ: antingen är de fundamentalt okunniga/oinsatta/naiva, eller också är de medvetet bedrägliga. Vilken kategori de bör placeras i spelar egentligen inte så stor roll, eftersom båda två egentligen är lika illa.

Paul Widen

Jerusalem