Den koordinerade våldsdansen

Israeliska gränspoliser utanför Damaskusporten i Jerusalem (foto: Israels polis)

När konflikten mellan Israel och palestinierna plötsligt trappas upp och resulterar i dagliga våldsincidenter är det ofta svårt att exakt identifiera den utlösande faktorn. Generellt sett brukar det vara en kombination av flera olika bakomliggande faktorer som var och en för sig oftast inte skulle ha resulterat i ett våldsutbrott, men som sammantaget skapar en explosiv stämning som sedan bara behöver en utlösande gnista.

De senaste dagarna har både judar och palestinier blivit utsatta för brutal misshandel i framförallt Jerusalem. Dessa oprovocerade attacker har sedan använts som förevändning för demonstrationer, som ofta har varit medvetet provocerande och som tidvis har urartat i kravaller. Kravallerna har i sin tur använts som förevändning för de palestinska terroristorganisationerna i Gaza att avfyra raketer mot städer och samhällen i sydvästra Israel.

En viktig bakomliggande faktor till våldet är den muslimska fastemånaden Ramadan som i år inleddes vid solnedgången den 12 april. Israeliska restriktioner i och omkring Jerusalems gamla stad har uppfattats som en skymf mot det muslimska firandet, med stora demonstrationer som följd i både Jerusalem, på Västbanken och i Gaza. Restriktionerna tycks även ha använts som förevändning för oprovocerade attacker mot judar, som ibland har filmats och delats av palestinier på sociala medier som underhållning. Våldsnivån brukar dock nästan alltid öka under Ramadan. De israeliska restriktionerna är därför åtminstone delvis bara en förevändning för våldet.

En annan viktig bakomliggande faktor är det utdragna politiska dödläget i Israel, där den tillförordnade premiärministern Binyamin Netanyahu sedan den 6 april har försökt forma en ny koalitionsregering, hittills utan framgång. Ett av hans tilltänkta koalitionspartier är den ultranationalistiska samlingspartiet Hatzionut Hadatit, som förespråkar en kompromisslös linje mot palestinierna. En blandning av partiets sympatisörer och andra judiska extremister har använt de oprovocerade attackerna mot judar som förevändning för att attacker mot palestinier, vilket i sin tur har spätt på det palestinska våldet ytterligare. Eftersom Netanyahu är beroende av partiet för att ha en chans att hålla sig kvar vid makten har han varit ovillig att ryta ifrån och kräva att provokationerna upphör: då skulle han riskera att uppfattas som att han tog parti för palestinierna.

I torsdags kväll marscherade flera hundra judiska extremister, ropandes rasistiska slagord, mot Damaskusporten i östra Jerusalem. Där väntade en ännu större grupp palestinier, redo för slagsmål. Ett stort antal gränspoliser hade kallats in för att hålla isär grupperna. Både den judiska marschen och de samlade palestinierna saknade demonstrationstillstånd, varför polisen använde vattenkanoner, chockgranater och gummikulor för att bryta upp de två rivaliserande folksamlingarna. Över 100 palestinier uppges ha skadats under kravallerna, vilket delvis tycks ha berott på polisens selektiva våldstillämpning, men som förmodligen också berodde på att många palestinier, till skillnad från de flesta judarna, gick till attack mot polisen.

De våldsamma scenerna i Jerusalem användes som förevändning när palestinska terrorister i Gaza avfyrade 36 raketer mot Israel ett knappt dygn senare. Ett mindre antal raketer avfyrades även de följande två nätterna. Israels flygvapen besvarade eldgivningen med bombattacker mot terroristorganisationen Hamas infrastruktur i Gaza, men de israeliska motangreppen var tydligt kalibrerade att inte ytterligare trappa upp våldet. (Inga israeliska medborgare uppges ha skadats i de palestinska raketattackerna, och inga palestinier uppges ha skadats under de israeliska flygangreppen.)

Den fortsatta raketbeskjutningen från Gaza har dock ökat pressen på Israels tillförordnade regering att agera hårdare, men för att göra det krävs det först klartecken från säkerhetskabinettet – som bara under extrema omständigheter kan sammanträda utan en justitieminister, något som Israel står utan sedan början av april. Netanyahu har vägrat att tillsätta posten som ett led i hans pågående maktkamp med försvarsministern Benny Gantz, trots att koalitionsavtalet som båda två har skrivit under föreskriver att bara Gantz har rätt att utse justitieminister.

Hamas är naturligtvis införstådd med den israeliska regeringens begränsade handlingsutrymme och har därför tagit sig större friheter än vanligt. Tillfället kunde inte ha kommit lägligare för terroristorganisationen som de facto styr Gaza, då den palestinska myndigheten har utlyst parlamentsval för första gången sedan 2006. Våldet, både i Jerusalem och i Gaza, får den palestinska myndigheten att framstå som maktlös, vilket förstås kommer att gynna Hamas chanser i valet den 22 maj. Detta, i sin tur, förstår naturligtvis det palestinska myndigheten, som därför inom kort förväntas skjuta upp valet på obestämd tid. Skulden för detta väntas emellertid läggas på Israel och det faktum att Israel inte tillåter den palestinska myndigheten att ha vallokaler i de delar av Östra Jerusalem som Israel kontrollerar. Däremot har Israel inga möjligheter (och inget intresse av) att förhindra röstning i stadens östra utkanter, som kontrolleras av den palestinska myndigheten, men detta har avfärdats av det palestinska myndigheten som otillräckligt. Hamas har i sin tur hotat med ytterligare upptrappning av raketbeskjutningen från Gaza om valet inte blir av som planerat, medan Israel genom FN har varnat Hamas att ytterligare raketbeskjutning inte kommer att tolereras.

Israels högsta domstol uppmanade igår regeringen att senast imorgon tisdag tillsätta en ny justitieminister. Om så inte sker kommer domstolen att ingripa i frågan, vilket riskerar att utlösa en ny rond i landets konstitutionella kris. Det finns en stor risk att det spända läget, är alla dessa osäkra moment spelar en roll, kommer att urarta i ytterligare våldsamheter mellan Israel och palestinierna, men hittills har parterna nöjt sig med den noggrant koordinerade våldsdans som brukar utspela sig från gång till annan, utan förvarning och med ojämna mellanrum, när det hettar till i det heliga landet.

Paul Widen

Jerusalem